kulning

SÅNGSTILAR - fakta och lyssningslänkar

Kulning eller kauking är en skandinavisk sångform med ursprung i vallmusiken.

 

Kulning användes för att locka på kor vid fäbodar, och karakteriseras av en kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register.[1]

 

Sångformen har i sen tid använts i Dalarna, Härjedalen och Jämtland. I de två senare (och före detta norska) landskapen är dock det norska ordet kauking (uttal: ['köukiŋ]) det vedertagna namnet.

 

Kulning är i första hand funktionell och har från medeltiden till och med andra världskriget (dock med enstaka utövare även därefter), använts för att locka på kor vid vallning. Sångformen förknippas därför särskilt med fäboddrift och den kultur som hör till detta vari mestadels kvinnor var verksamma. Det finns dock enstaka dokumentationer om att även män har gjort bruk av sångformen.

 

Till skillnad från jojk finns ingenting som tyder på att kulning använts i religiösa ritualer.

 

Benämningar

 

Ordet kulning är den vedertagna rikssvenska beteckningen. Det var inte förrän under 1900-talet som ordet, som härrör från dalmål, blev det mest kända vid sidan om de närbesläktade västerdalska varianterna kôlning och kujning. Se vidare (verbet) kula.

 

Ibland hör man ytterligare en variant, nämligen fäbodsång. Den är dock helt missvisande; med fäbodsång avses rätteligen vanlig sång som sjungs i fäbodstugan om kvällen när mjölkning och andra bestyr är avklarade.

 

Modern användning

 

Bland nutida utövare som använder teknik och låtar i konsertsammanhang märks Susanne Rosenberg, Kerstin Sonnbäck, Maria Röjås, Stina Engelbrecht, Eline Henriksson Agneta Stolpe, Fanny Pehrson och Lena Willemark. Konstmusikaliska tonsättare som har använt tekniken är Anders Emilsson, Karin Rehnqvist och Moa Sterner Rydkvist.

 

 

källa: Wikipedia