MEDELTIDEN

MEDELTIDEN ca 800 - 1400-talet

Hildegard av Bingen, född 1098 i Bermersheim, död 1179 i Bingen, var en abbedissa, mystiker, predikant och författare under medeltiden. Hon var bildad inom en rad områden och skrev böcker såväl som musik, predikade och anlade kloster.

Hildegard av Bingen anses som en av de viktigare tonsättare under medeltiden.

Medeltiden är bedämning på perioden mellan forntiden (antiken) och den nya tiden. Medeltidens musikepok inträffade något senare än den övriga kulturella medeltiden (cirka 800-talet till 1400-talet).

 

Viktiga influenser kom från judendomen, Orienten och Bysantinska riket, vilket uppblandades med germansk kultur i och med Karl den stores erövringar. Musiken blev under denna tid mer komplicerad (svår) med avseende på rytmik och harmoni. Man kan dela upp medeltidens musik i profan (världslig) och sakral (kyrklig) musik.

 

Sakrala musiken var kyrkans musik och spelades i katedralerna och kyrkorna. Under medeltiden var det mycket vanligt förekommande att kyrkan kopierade populära profana musikstycken och satte en sakral text till dem.

 

  • De medeltida tonsättarna skrev enstämmiga gregorianska sånger som användes i gudstjänsten i klostren. Den gregorianska sången faställdes som fast Gudtjänstordning av påven Gregorius den store (påve från år 590)
  • På 800-talet började man sjunga flerstämmigt.
  • notskrift (Guido av Arezzos)
  • För sångens del var språket nästan uteslutande latin.
  • Inga instrument
  • Ingen fast takt

 

Profana kulturen - värdslig musik

I den profana kulturen var ballader ett viktigt inslag, och vandrande trubadurer var vanligt förekommande. Folkets musik hade texter som ofta handlade om kärlek och andra vardagliga ting. Det spelades av trubadurer och spelmän på gator, marknader och vid festliga tillfällen. Musiken hade en fast takt och folket dansade till musiken.

 

Medeltida instrument

Sånger ackompanjerades ibland av instrument som antingen spelade melodierna unisont, eller improviserade fram ackompanjemang. Från detaljrika illustrationer, bl.a. i de medeltida Biblarna, har man idag relativt god kännedom om vilka slags instrument som användes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stråkinstrument - Bland stråkinstrumenten kan nämnas olika slags fiddlor (föregångare till den moderna fiolen), vevlira och lira da braccia.

 

Blåsinstrument var traversflöjt (som tvärflöjt, men av trä eller elfenben och utan klaffar), skalmeja, naturtrumpet (rak mässinsgcylinder, utan klaffar eller dylikt), samt enhandsflöjt och trumma. Den senare kombinationen spelades av en person som höll flöjten i vänster hand och slog på trumman med en trumstock i höger hand.

 

Krumhorn – Det stavformade krumhornet dök upp alldeles mot slutet av Medeltiden och i början av Renässansen. Namnet kommer från tyskan och betyder “böjt horn”. Krumhornet har det där surrande ljudet som man koppla samman med medeltiden, så om du hör det när du ser på en film som utspelar sig då så kan det vara ett krumhorn eller någon av dess föregångare.

 

Skalmeja – Detta blåsinstrument fanns både under medeltiden och i en något förfinad version under renässansen och barocken. Även skalmejan har den där lite raspiga klangfärgen.

 

Sacqueboute – Senare versioner av detta instrument har i Sverige kommit att kallas för barocktrombon.

 

Vevlira – Vevliran är utrustad med både melodisträngar och bordunsträngar och dess gyllene era var under medeltiden.

 

Rak trumpet - Änglar ses ofta avbildade blåsandes fanfar med en rak trumpet. Instrumentet infördes till Europa av araberna.

 

Cittra - Cittran blev omtyckt under medeltiden. Den har sitt ursprung i Persien och Assyrien och fördes till Europa av morerna.

 

Medeltida instrument[redigera | redigera wikitext]

 

Säckpipan tros vara det mest spridda instrumentet under medeltiden, då man har hittat arkeologiska fynd av olika säckpipetyper både från Östasien, Arabländerna och Europa.

 

I kyrkorna användes främst kyrkklockor, men från ca år 1100 börjar munkkloster att konstruera orglar, och under 1300-talet blir dessa också vanliga i katedraler. Dessutom fanns mindre orgelformat såsom portativet och positivet. De flesta instrumenten kom till Europa från Asien, antingen genom det Bysantinska riket, eller via araberna genom Nordafrika och Spanien.